Det har gått ganska exakt 100 år sedan Per Brahes undergång och det uppmärksammas i en fin artikel av Svenska Vykortsföreningen. Konstnären John Bauer med hustru och son hörde till dödsoffren.
Nedan presenterar vi artikeln kring Per Brahe,
Till skillnad mot Titanics undergång 6 år tidigare handlade Per Brahe-katastrofen inte om en premiärtur med världens modernaste och mest osänkbara skepp. Per Brahe var beprövat.
Byggt 1857 vid Motala varv med premiärtur 1858 hade skeppet alltså gått i 60 år över mer eller mindre samma vatten. Det var ju också just detta som fick tre av dödsoffren, John, Esther och sonen Bengt ”Putte” Bauer, att välja båtresan framför det året innan nyanlagda järnvägsspåret förbi Getå som 1 oktober 1918 hade rasat utför Bråvikens brant med 43 omkomna som resultat.
Skeppet gjorde veckoturer mellan Stockholm och Jönköping. Normalt avgick skeppet från Jönköping klockan 19 på tisdag kväll och anlöpte Riddarholmen på torsdag middag. Under fredag och lördag vilar man och lastar innan avgång mot Jönköping vid sextiden på lördagskvällen. På måndag morgon är man åter i Jönköping och kan börja lasta för nästa tur. Från december tills kanalen blir isfri övervintrar skeppet i Jönköping.
Tisdag kväll klockan 19 den 19 november lämnar Per Brahe Jönköping under kapten Boija, redan lastad med fyra ton plogdelar, från Husqvarna symaskiner, radiatorer och spisar. Ett tiotal större fruktfat med äppelmos på däck begränsar passagerarnas möjlighet att komma ut på däck. Totalt blir skeppet lastat med 34 ton i lastrummen och 47 ton på däck – intet är surrat men vattnet är lugnt.
Men efter att Gränna anlöpts och mera last och passagerare tagits ombord blåste det hastigt upp till storm. Skeppet som hade slagsida när det avgick från Gränna hamn tuffade vidare mot nästa anhalt, Hästholmen vid Omberg, med planerad ankomst ettiden på natten.
Dit anländer aldrig skeppet. Bara en dryg kilometer innan hamnen har kapten Boija börjat gira för att påbörja inseglingen. Vågorna slår över babordssidan och får fruktmosfaten att kana mot räcket som knäcks och stora delar av däckslasten spolas över bord. Slagsida uppstår när motvikten i fören försvinner och aktern pressas ner under vattnet. Med aktern före sjunker fartyget med besättning och passagerare, totalt 24 personer till 32 meters djup.
Den största fartygsolyckan i fredstid i Sverige innan Estonia-katastrofen var ett faktum.
Trots att djupet ansågs stort för dykare hittades vraket redan den 26 november med hjälp av draggningar. Den 6–8 december genomförs dykningar på rederiets uppdrag.
Flera försök att lyfta skeppet görs men lyckas inte. Men 1922 har andelsbolaget Per Brahe u.p.a. övertagit uppdraget med skeppet och lyckas med hjälp av galeaserna Don Carlos och Carl Gustaf lyfta ångaren över ytan. Bärgningen är ett enormt spektakel. Extratåg och specialchartrade ”lustresor” med Trafik, Victor Rydberg och övriga tillgängliga skepp tar stora människomassor att bevista företaget.
Per Brahe bärgas och repareras hjälpligt. Ångmotorn befinns vara i utmärkt skick och snart förs ångaren runt på en makaber uppvisningsturné vars syfte var att få in ytterligare medel för att täcka bärgningskostnaderna och att finansiera reparationer. Efter besök i Jönköping, Gränna, Hjo, Karlsborg, Vadstena och Motala gick hon vidare till Linköping, Norrköping, Söderköping och Stockholm innan hon återvände till Hästholmen.
Fartyget var slutligen renoverat den 31 maj 1924, döptes till Östergyllen och sattes i trafik på linjen Jönköping-Askersund-Norrköping-Stockholm. 1927 såldes företaget vidare och döptes om till Kallerö och sattes i trafik på linjen Stockholm-Östhammar-Hallstavik-Arholma, 1928 såldes fartyget till ett partrederi i Stockholm, döptes om till Ostkusten och sattes i trafik på linjen Stockholm-Nyköping-Norrköping.
År 1929 såldes fartyget igen till Mariehamn. Fartyget döptes om till Åland II och sattes i trafik mellan Åbo och Mariehamn. Här blev hon uppskattad. Först år 1959 såldes fartyget för upphuggning. Hon hade då under mer än 20 år varit Finlands äldsta ångfartyg.